varje penseldrag är ett steg i rätt riktning

Ett tips till alla er som någon gång har tänkt att ta studenten: skjut inte upp saker till slutet. Det har jag gjort. Det har resulterat i många sömnlösa nätter, ständigt illamående och ofrivilliga misslyckanden. Jag mår dåligt av att jag skickar in halvdana uppgifter, mår dåligt av att jag inte kan prestera mitt yttersta. Det är tusen tankar som svävar omkring i skallen på en. Du vill göra bra ifrån dig, hitta den perfekta klänningen, vara fin tills din stora dag och känna dig nöjd med dina slutbetyg, dem som så småningom ska avgöra din framtid. Det är det du gör nu, innan du blir vuxen, som avgör ifall du kan leva det livet du drömt om.

På riktigt.
Det här är sjukt.

Från och med nu kan jag erkänna mig själv som en prestationsprinsessa. En prinsessa som havererat och misslyckats, ofrivilligt. Har tagit på mig mer än vad jag klarar av och kan hantera. Men faktum är att ingen bryr sig, lärarna skiter fullständigt i av vilka anledningar du inte har kunnat göra ditt yttersta. Dem sätter betyg på det dem ser, inget annat. Och visst vill du väl stå där på studenten med rak rygg och stolthet i blicken?

Dagen har spenderats i backen, i stugan och nyligen var vi på afterski. Till kvällen blir det i vanlig ordning mat och ett dopp i jacuzzin. Därefter tänkte jag & J dra vidare till nattklubben om vi orkar. Bra dag!

Ligger i stugan i Sälen och bara njuter. Är helt slut efter en heldag i skidbacken. Senare ska vi hoppa i jacuzzin och ta några öl. Därefter ska vi spela familjespel resten av kvällen, så kul! Att säga att livet är dåligt är att ljuga, fasiken så bra vi har det!

På återseende lovers!

Tittade precis på "Livet blir bättre" som handlade om Emma Igelströms liv, ätstörningar och självmordsförsök.
Tyckte det var så sorgligt att tårarna bara rann ner för kinderna på mig. På något sätt så känner jag igen mig lite i henne och i det hon säger. Jag tror att alla kommer till en punkt i livet då man ifrågasätter sig själv och sin identitet. Jag var där för något år sedan. Jag visste inte vem jag var eller vad jag ville med livet. Jag kände mig ständigt ensam. Sanningen var att jag var omringad av fina människor som brydde sig om mig men jag ville inte se det. Jag trodde alla ville mig illa, bara för att det har funnits några enstaka människor som sårat mig ordentligt. Idag vet jag vilka som vill mig väl, vilka man kan lita på och framför allt - vem jag själv är. Jag har kommit på att jag inte är en sån som vill vara med folk hela tiden, dygnet runt. Jag behöver lite egentid för att må bra, samtidigt som jag måste umgås ibland för att må bra.

Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Jag ska ha bäst betyg, vara snyggast, vara trevlig hela tiden, finnas till för alla, ha fina kläder, vara psykolog, vara rolig, ha en snygg kropp, vara en bra kompis och flickvän. Allt på samma gång, och mitt i allt det där så ska jag försöka vara lycklig också. Det går liksom inte. Jag har fortfarande inte lärt mig det, jag kommer nog alltid ha höga krav på mig själv, skillnaden är bara att lära sig att hitta en balans och att kunna prioritera. Det kommer alltid finnas någon som är bättre eller snyggare än du. Jag har alltid fått höra att jag är så himla duktig på allt jag gör, amitiös, positiv och glad. Får man höra det tillräckligt ofta så börjar man tillslut ogilla sig själv när man inte är sådär glad, duktig eller kreativ som man brukar vara, man får prestationsångest. Man bygger upp en fasad och börjar tänka alltför mycket på vad andra ska tycka och tänka om man gör si eller så, tillslut tappar man bort sig själv. Idag försöker jag göra saker som jag vill göra, och inte det som andra förväntar sig att jag ska göra.

Djupt och blottande för att vara jag kan tyckas, men jag är fruktansvärt trött på att folk tror att bara för att man verkar så glad hela tiden så är livet problemfritt. Under mitt "tonårsliv" har jag fått höra att jag kan minsann inte ha några problem, jag har ju "allt". Jag har bra föräldrar, en pojkvän, många vänner etc etc. Men jag har problem, livet är inte problemfritt. Vi är bara människor.

Som ni säkert har märkt så har jag lagt bloggen åt sidan den senaste tiden, och jag kommer fortsätta med det tills jag känner för att skriva mer. Tycker det är så kul att skriva av sig samt dela med sig av bilder ibland, men just nu känner jag inte för det. Försöker fokusera på skolan fullt ut den sista terminen som är kvar. Det är ju faktiskt väldigt avgörande för hur min framtid kommer att se ut. Jag vill kunna stå på flaket den 7 juni och känna att jag gjort allt jag kan och vara stolt över mina betyg, ha valmöjligheter. I år är det bara MVG som duger, och det kommer jag fixa!

På återseende! xoxo