Tittade precis på "Livet blir bättre" som handlade om Emma Igelströms liv, ätstörningar och självmordsförsök.
Tyckte det var så sorgligt att tårarna bara rann ner för kinderna på mig. På något sätt så känner jag igen mig lite i henne och i det hon säger. Jag tror att alla kommer till en punkt i livet då man ifrågasätter sig själv och sin identitet. Jag var där för något år sedan. Jag visste inte vem jag var eller vad jag ville med livet. Jag kände mig ständigt ensam. Sanningen var att jag var omringad av fina människor som brydde sig om mig men jag ville inte se det. Jag trodde alla ville mig illa, bara för att det har funnits några enstaka människor som sårat mig ordentligt. Idag vet jag vilka som vill mig väl, vilka man kan lita på och framför allt - vem jag själv är. Jag har kommit på att jag inte är en sån som vill vara med folk hela tiden, dygnet runt. Jag behöver lite egentid för att må bra, samtidigt som jag måste umgås ibland för att må bra.

Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Jag ska ha bäst betyg, vara snyggast, vara trevlig hela tiden, finnas till för alla, ha fina kläder, vara psykolog, vara rolig, ha en snygg kropp, vara en bra kompis och flickvän. Allt på samma gång, och mitt i allt det där så ska jag försöka vara lycklig också. Det går liksom inte. Jag har fortfarande inte lärt mig det, jag kommer nog alltid ha höga krav på mig själv, skillnaden är bara att lära sig att hitta en balans och att kunna prioritera. Det kommer alltid finnas någon som är bättre eller snyggare än du. Jag har alltid fått höra att jag är så himla duktig på allt jag gör, amitiös, positiv och glad. Får man höra det tillräckligt ofta så börjar man tillslut ogilla sig själv när man inte är sådär glad, duktig eller kreativ som man brukar vara, man får prestationsångest. Man bygger upp en fasad och börjar tänka alltför mycket på vad andra ska tycka och tänka om man gör si eller så, tillslut tappar man bort sig själv. Idag försöker jag göra saker som jag vill göra, och inte det som andra förväntar sig att jag ska göra.

Djupt och blottande för att vara jag kan tyckas, men jag är fruktansvärt trött på att folk tror att bara för att man verkar så glad hela tiden så är livet problemfritt. Under mitt "tonårsliv" har jag fått höra att jag kan minsann inte ha några problem, jag har ju "allt". Jag har bra föräldrar, en pojkvän, många vänner etc etc. Men jag har problem, livet är inte problemfritt. Vi är bara människor.